Charlotte

I'm in love ♥

Den här klänningen och jag gifte oss igår kväll, så ni får helt enkelt hitta er en egen hustru! Studenten here I come :) Idag har jag också inhandlat en bläckpenna som jag hoppas ska få mina exams att skriva sig själva (man kan ju alltid önska..)


Nej just det, OTH var det!

Hejsvejs

Jag vet att det är sånt man inte ska skryta och tjata och hålla på med för det är så jävla drygt att lyssna på, MEN idag är jag så jäkla snygg så det är inte klokt! Synd att det bara är jag och bror min som får uppleva mig ;)

Dagen blev inte som jag tänkt mig direkt, men lika bra att åka med händelserna och ta det där andra imorgon istället. Ikväll bär det alltså av till Kiaby och balklänningsprovande och sen hem till lägenheten efter det. Resten av lovet består av plugg, en runda till gymmet med Natashan, möte om examsmiddagen på Banken och Malmö. Det är i stort sett det som sker.

Idag njuter jag bara av att jag lyckats ge mig själv ytterligare en dag av frihet så nu ska jag se One Tree Hill!

Puss ♥

Det som gör mig glad är att jag vet att det är du som går miste om något och inte jag.

"Jag går igenom ett rum - ett virrvarr av människor stora högljudda skrattande blängande vackra hopplösa människor - då det sprakar till i ett hörn. Det är ett litet hörn. Ett tomt hörn. Hörn utan kanter. Egentligen är det mer som en sväng. Fast visst: "nobody puts Baby in a turn" är en relativt lam filmreplik. Iallafall; åter till min sväng som sprakar.

Då jag går igenom rummet - som inte ser ut att vara mycket för världen men som tillför något med sina vackra tankar vackra ord vackra gester - ser jag ingenting annat än det sprakande i svängen som ter sig vara en människa. Eller egentligen inte en människa, mer ett klot i mänsklig skepnad vars energi endast verkar påverka mig. Kanske är inte heller jag mänsklig.

Känslan av att jag borde hålla mig borta att inte ens komma i närheten av vad det nu kan tänkas vara ilar igenom tanketrasslet, men fastnar inte. Det sprakar för mycket. För intensivt. För uppskakande. Så jag drar mig vidare framåt aldrig bakåt. Jag försöker förstå klura ut innebörden av det jag ser som ingen annan i rummet ser. Hur det kommer sig att jag just jag och bara jag är nyfiken på den sprakande svängen. Vandrar verkligheten i en annan takt för de där resten? Ljuger hjärnan och förståndet för mig lurar mig att tro? Jag kanske bara är galen? Eller så är där en människa i en sväng i ett hörn som sprakar och lockar och förför mig.

Om jag inte låter mig luras kanske jag missar något. Jag bestämmer mig för att det går. Människorna verkar frånvarande invaggade i sina egna tankevågor. Ändå. Jag som alltid dras mot det okända ovanliga oförstådda men som aldrig låter mig lockas. Jag går och runtomkring står resten och de tittar inte ens. För dem är golvet taket väggarna och sprickorna däremellan intressantare än en sprakande sväng. Säg mig, vad säger det om dem och vad säger det om dig?"













Ibland är sakerna man skriver så ologiska så de går att förstå. Tankarna så långsökta att de går att göra till idéer att förverkliga. Orden man använder så oväntade att de påverkar på ett obeskrivbart sätt.

God natt ♥

 

 

- som en klibbande känsla -

 

Eller så glömmer jag det bara.

Poff väck har aldrig hänt mig.

Den där lördagsnatten var inget.

Kan lika gärna varit en dröm.

 

Eller så gör jag det till verklighet.

Anti allt det som man bör göra.

- alltså vänta och se -

Initiativtagare får väl också finnas?

 

Men vafan

Hur fucking svårt kan det vara?

NU gör jag DET här!

- eller imorgon -

 

 

 

(Det tjänade ingenting till)

Strax ska jag och Lisa ut och åka pulka! Det känns som fyra år sedan sist så jag är laddad till tusen :) Här ska det faras och flygas och brytas ben för sedan ska jag ändå bara sitta inne och pluggapluggaplugga.. Plus KB i Malmö på fredag - så kanske lika bra att ha båda benen intakta.


Jag är irriterad på mig själv. Ingen annan än mig själv. Just nu så är det bara meningslöst att ens försöka. Jag kan likaväl fortsätta vara irriterad på mig själv. Helt ärligt så är jag bara trött på det. Någon gång så får det räcka. Förhoppningsvis är det denna gången det räcker. Men varför kan inte allting bara för en gångs skull vara smidigt och fungera? Det är väl inte menat helt enkelt..

Snön vill inte försvinna.
Vi behöver värme och solsken och blå himmel och utslagna blommor och kvittrande fåglar och havet. Vi får nöja oss med färgen vit och kyla. Orättvist? Javisst. Men livet är orättvist.


Det är inte meningen att allt det här ska låta negativt och deprimerande. För det är jag inte. Tvärtemot så är jag ovanligt nöjd med allt omkring mig just nu. Här finns så mycket bra att uppmärksamma att det är för mycket att ta upp. Det är helt enkelt enklare att peka ut problemen.

Fortsatt trevligt lov ni som har det!

Adjö ♥

Återigen ensam på skolans bibliotek och har förmodligen skrivit ut flera hundratals papper idag, det känns så iallafall. Att fylla lägenhetens tomma ytor med papper är lite av ett omedvetet mål egentligen. Man ger ju sken av att vara väldigt organiserad trots att jag vet att jag inte är det. Alls.


Det här delar jag med mig idag:

Lämnar det här nu. Börjar få huvudvärk och det här inlägget är helt åt fanders. Lika bra att sluta alltså.


Pussas ♥