Some days are made of words, feelings and a pocketful of inspiration
"Jag går igenom ett rum - ett virrvarr av människor stora högljudda skrattande blängande vackra hopplösa människor - då det sprakar till i ett hörn. Det är ett litet hörn. Ett tomt hörn. Hörn utan kanter. Egentligen är det mer som en sväng. Fast visst: "nobody puts Baby in a turn" är en relativt lam filmreplik. Iallafall; åter till min sväng som sprakar.
Då jag går igenom rummet - som inte ser ut att vara mycket för världen men som tillför något med sina vackra tankar vackra ord vackra gester - ser jag ingenting annat än det sprakande i svängen som ter sig vara en människa. Eller egentligen inte en människa, mer ett klot i mänsklig skepnad vars energi endast verkar påverka mig. Kanske är inte heller jag mänsklig.
Känslan av att jag borde hålla mig borta att inte ens komma i närheten av vad det nu kan tänkas vara ilar igenom tanketrasslet, men fastnar inte. Det sprakar för mycket. För intensivt. För uppskakande. Så jag drar mig vidare framåt aldrig bakåt. Jag försöker förstå klura ut innebörden av det jag ser som ingen annan i rummet ser. Hur det kommer sig att jag just jag och bara jag är nyfiken på den sprakande svängen. Vandrar verkligheten i en annan takt för de där resten? Ljuger hjärnan och förståndet för mig lurar mig att tro? Jag kanske bara är galen? Eller så är där en människa i en sväng i ett hörn som sprakar och lockar och förför mig.
Om jag inte låter mig luras kanske jag missar något. Jag bestämmer mig för att det går. Människorna verkar frånvarande invaggade i sina egna tankevågor. Ändå. Jag som alltid dras mot det okända ovanliga oförstådda men som aldrig låter mig lockas. Jag går och runtomkring står resten och de tittar inte ens. För dem är golvet taket väggarna och sprickorna däremellan intressantare än en sprakande sväng. Säg mig, vad säger det om dem och vad säger det om dig?"
Ibland är sakerna man skriver så ologiska så de går att förstå. Tankarna så långsökta att de går att göra till idéer att förverkliga. Orden man använder så oväntade att de påverkar på ett obeskrivbart sätt.
God natt ♥
Då jag går igenom rummet - som inte ser ut att vara mycket för världen men som tillför något med sina vackra tankar vackra ord vackra gester - ser jag ingenting annat än det sprakande i svängen som ter sig vara en människa. Eller egentligen inte en människa, mer ett klot i mänsklig skepnad vars energi endast verkar påverka mig. Kanske är inte heller jag mänsklig.
Känslan av att jag borde hålla mig borta att inte ens komma i närheten av vad det nu kan tänkas vara ilar igenom tanketrasslet, men fastnar inte. Det sprakar för mycket. För intensivt. För uppskakande. Så jag drar mig vidare framåt aldrig bakåt. Jag försöker förstå klura ut innebörden av det jag ser som ingen annan i rummet ser. Hur det kommer sig att jag just jag och bara jag är nyfiken på den sprakande svängen. Vandrar verkligheten i en annan takt för de där resten? Ljuger hjärnan och förståndet för mig lurar mig att tro? Jag kanske bara är galen? Eller så är där en människa i en sväng i ett hörn som sprakar och lockar och förför mig.
Om jag inte låter mig luras kanske jag missar något. Jag bestämmer mig för att det går. Människorna verkar frånvarande invaggade i sina egna tankevågor. Ändå. Jag som alltid dras mot det okända ovanliga oförstådda men som aldrig låter mig lockas. Jag går och runtomkring står resten och de tittar inte ens. För dem är golvet taket väggarna och sprickorna däremellan intressantare än en sprakande sväng. Säg mig, vad säger det om dem och vad säger det om dig?"
Ibland är sakerna man skriver så ologiska så de går att förstå. Tankarna så långsökta att de går att göra till idéer att förverkliga. Orden man använder så oväntade att de påverkar på ett obeskrivbart sätt.
God natt ♥
Kommentarer
Trackback
