Charlotte

Det här är Jag och Jag är hopplös.

Godnatt!

Idag har jag och Lina varit på fodercentralen (eller vad det nu heter, det mittemot Janneberg i alla fall), på Posten, på Lantmännen och på City Gross på jakt efter en säck.
Vet ni inte vad en säck är?
Hur kan ni inte veta vad en säck är?
En säck är en sådan brun, stor påse som man kan använda att hoppa säck i.
Eller använda som tomtesäck på julafton eller klä ut sig till troll med. xD
Förstår alla vad jag menar nu kanske?


Okej nu ska vi försöka få allting att klarna här.
Livet blir aldrig som man tänkt sig.
Det är vi överens om, eller hur?

Men tänk då om man hade hela livet planerat och allting skulle på enligt planerna.
Kan man då säga att man levt?
Känns det inte lite som om det är någon/något som suttit och styrt allihopa med en joystick eller något?
Typ som när man spelar The Sims:
"Jaha, nu måste Charlotte gå på toan. Jag vet vad vi gör! Vi gör så att hon blir kär i "Pelle" och så kan de få ett barn som vi utan att fråga Charlotte döper till "Fulunge". Sedan ser vi till så att Charlotte får jobb som barnvakt och så tillslut dödar vi henne genom att hon får stå nära spisen när den brinner! Mohahaha!"

Fan vad läskigt det hade varit .. :S

Och (jag vet att detta är logiskt, men ibland är jag överlogisk) är man lycklig och nöjd precis hela tiden är man liksom olycklig på samma gång.
Man ser ju ingen skillnad om man inte vet olikheterna, eller hur?


Jag vet att kärleken är svår.
Men jag tror att när det är som svårast,
är det bästa man kan göra att se på den tiden som var lättast och ljusast.

Jag vet att ibland går allt åt helvete.
Men tänk då på då det var himmelrike.
 Istället för att fastna i helvetet.

Jag vet att man inte kan vara förberedd på allt.
Men då vore det ju ingen sport med något.
Fyfan vilket trist liv.

Och Angelica sötnos,
jag är fan så mycket mer hopplös än dig.
Du skulle bara veta ...



Inga händelser & inga känslor,
Inget liv.

Jag börjar känna mig snarligen desperat efter en pojkvän.
Undrar varför..?

Det kan ju bero på att jag är överdrivet kräsen och därför nobbar alla som inte riktigt når upp till mina krav.
Jag söker så febrilt att det blir som om samma sak upprepas om och om igen ..

Det kan bero på att stämningen mellan mig och killar jag träffar inte riktigt varit så som det ska vara.
Hur nu stämningen ska vara?
Men det har liksom inte varit så som jag velat att det skulle vara.
Förutom en gång.
Och den gången sket det sig i efterhand. -_-

Det kan bero på att alla, eller ja mer eller mindre alla, runtomkring mig har flick/pojkvän.
Ja ni fattar, det klassiska "jag-ska-ha-allting-som-alla-andra-har".

Eller så beror det helt enkelt på att det ibland blir ensamt här i mitt stora hem.
Lite trygghet har faktiskt aldrig skadat någon.

Ni förstår, jag strävar efter det jag aldrig kommer att få.
Och det jag aldrig får är nog anledningen till att jag är desperat just nu.

Jag vill visa dig att jag också lyckas hitta det.
Att jag kan vara lyckligare än vad du är.
Så du inser vad det är du missat och vill ha mig istället.



Varför ska jag tvunget leva i en fantasivärld?

Ni vet den känslan när man letar efter något,
och man vet exakt vad det är man letar efter,
man vet bara inte var man kan hitta det?

Som när man letar efter ett visst sorts smör men man är inte säker på om det finns på Ica, Konsum, Hemköp etc.
Ni förstår poängen?

Så känner jag nu.
Jag vet precis vad jag vill ha.
Jag vet bara inte var jag kan hitta det.

Fast, bara så vi förstår varann, så är det inte smör jag pratar om ..

Du var så långt borta från mig.
Men du kom närmare.
Tillslut var du så nära att jag nästan kunde ta på dig.
Bara nästan ..

Jag skrek inombords av frustration över att jag inte kunde nå dig.
Att jag inte kunde le mot dig.
Att jag inte kunde kyssa dig.
Att jag inte ens kunde se dig.

Hur kom det sig att jag blev kär?
Hur kom det sig att just jag blev olyckligt kär?

Hur kommer det sig att jag fortfarande är det?