Charlotte

"Ingenting, det är ingenting."

Ingenting. Det finns för mycket av ingenting. Ingenting här och ingenting där. Flickan blir rädd och inser sakta men säkert att något måste göras. Hon väntar på att någon ska göra detta ingenting till någonting åt henne. Men det går, såklart, inte. Hon försöker skratta. Ibland går det och det blir äkta och hon gråter av lycka - ibland går det inte alls och flickan ler snett så att man ska tro att hon skrattar och hon gråter, inombords av uppgivenhet.

"Uppgivenhet måste vara det fulaste ordet man kan sätta in i en mening, i ett liv" tänker flickan och sätter samtidigt in uppgivenhet i alla hörn av hennes liv - i varenda mening ligger det en uppgivenhet och lurar.

Hon söker fladder. Så mycket fladder att fladdret flyr. Man söker inte efter fladdret - fladdret söker efter dig. Detta vet flickan men hon letar ändå. Under varje sten, i varje blomma, bakom varje moln och ovanför varje träd. Hon klättrar och springer och blundar och pekar och ramlar och hyperventilerar om och om igen. Uppgivenhet var det ja.

Men så står hon där. Och stampar på uppgivenheten. Och hon lämnar fladdret för hon vet att även fladdret lämnar henne - far till en annan kontinent. She couldn't care less.

Hon skriker åt sig själv. "Skärp dig, ge dig och VÄX UPP!" Men se så finner hon det där problemet igen. Flickan behöver inte växa upp, hon behöver växa ner. Se livets mindre allvarliga sida. Skaffa sig ett barnasinne. Sluta vara elak.

OCH

BLI

LYCKLIG

igen

Så som hon en gång var.

Det är nu gamla Charlotte vaknar till liv. Charlotte som faktiskt har den där lite galna sidan som inte klagar och är negativ, utan tvärtom - någon man kan tycka om. Kanske till och med se upp till då och då.

Charlotte lär sig förhoppningsvis att ta det som händer med en klackspark.

Charlotte fixar det där som hon i livet har förstört med sina egna händer och ord.

För flickan har insett att det får vara nog nu och att ansvaret vilar på hennes axlar - och ingen annans.