Charlotte

Snart kommer Amanda hit till mig :D
Min Amanda.
Min kära lilla Amanda.

Man undrar ju hur vi lyckats hålla kontakten i alla dessa åren..
Och jag har inget svar.
Vi har bara lyckats.
Och det känns skönt att veta att man någon gång om året får träffa en gammal vän som man inte sett på länge.

Igår,
såg jag en liten pojke, på kanske 9 år, cykla rakt in i en dörr.
Nej, jag skämtar inte.
Nej, skratta inte.
För hur roligt är det egentligen?
Han hade ingen hjälm och jag verkligen såg när den lilla pojken kraschade mot dörren..
Som en fågel mot ett fönster.

Visst ni kan skratta ni.
Men det tog hårt på mig.
Vet inte varför men det kändes någonstans inne i mig.
Inne i hjärtat antagligen.
En liten känsla som sa; Hjälp honom.

Men jag kunde inget göra.
Han reste på sig och gick därifrån med cykeln.
Lite förvånad verkade han.
Men den stackars pojken cyklade alltså in i en dörr, med mening!
Är det bara jag som ser allvaret i det här?

Men jag gjorde inget,
bara stod där som en jävla idiot.
En lam och stum idiot.

Stackars pojke.
Stackars mig.
Stackars dörren.  -_-


Nu hoppas jag att Amanda kan knacka på.
Så vi kan bege oss till Lina och sedan till McDonalds. ^^



Det finns någon där ute.
Någon som på något sätt känns rätt ..

Adjöken Fröken! <3