En enda röra

Jag kommer nog aldrig bli klok igen, men jag håller alla tummar jag har för att bli så nära klok jag kan bli. Jag förstår inte och jag förstör förstör förstör. Försöker att vara så positiv som möjligt och lyssna på vad andra säger. Men det är svårt. Nästintill omöjligt just nu. Och ändå försöker jag. Det gör jag verkligen. Jag lovar.

Men så lovar jag mig själv att försöka ännu mera. Ännu hårdare. För trots att livet håller på att rasa runtomkring mig så har jag lite cement kvar i min ägo att använda.

Frågan jag ställer mig nu är vilka hål som jag ska laga först?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0